Meditera mera

Jag vaknar i grått morgonljus som letar sig in i rummet, förbi rullgardinen. Först vet jag inte var jag är, men så hör jag det svagt pingande ljudet igen. Ping... ping... Just det, jag är ju på meditationsretreat! Och jag drar mig till minnes att det under gårdagskvällen bestämdes att en person skulle ta ansvar och väcka alla med två små mini-cymbaler, lite diskret utanför dörren. Jag tänker tacksamt att vad bra att de där cymbalerna är så små och att de inte befinner sig precis bredvid mitt öra, sträcker på mig och ler för mig själv. Jag känner redan att det här kommer att bli en bra helg.

Efter att ha mått rätt pissigt i nästan två veckor hade jag på torsdagen förra veckan fått klartecken av min läkare att åka iväg på mitt lilla äventyr, mina värden var bra och det fanns inga hinder för mig att fara till skogs för att meditera ett par dagar. Några dagar tidigare kändes det som att det skulle vara en omöjlighet att genomföra retreaten, så jag var så glad när jag på fredagseftermiddagen trots allt kunde ge mig iväg. Och så tacksam för det vänliga bemötandet och tålamodet från arrangörernas sida, jag fick till och med ett eget rum (att dela rum är annars det vanliga). Direkt när jag anlände till den lilla gården på landet infann sig en mjuk stillhet och en lenande ro i min lilla kropp. Deltagarna var en blandad grupp med olika bakgrund och i olika åldrar, helt vanliga människor som precis som jag behövde fly undan vardagen ett tag. Under hösten har jag gått en introkurs i buddhism och buddhistisk meditation och denna retreat var också som en introduktionshelg, men jag upptäckte att det ju var något helt annat att vara några dagar på ett lugnt ställe och verkligen fokusera på meditationen än att en gång i veckan under en period fara till en tillfällig kurslokal på Söder.

Delar av retreaten tillbringades under tystnad, bland annat några av måltiderna. Till en början kändes det ju lite lätt märkligt att sitta med ett gäng främlingar och äta utan att säga ett ord - särskilt som jag inte så sällan tar på mig rollen som "the ice-breaker" i ett nytt sällskap och ibland lite lätt desperat försöker hålla igång ett samtal - men det visade sig vara oerhört befriande efter ett tag. Ni kanske tycker det här låter hur flummigt som helst och då får ni väl tycka det, men det som hände var att jag liksom plötsligt upptäckte vad maten smakade och hur den kändes. Ja alltså, inte för att mina smaklökar vanligtvis per automatik bedövas bara för att jag för en konversation med någon över matbordet, men det här var helt enkelt en annorlunda upplevelse. Och situationen i sig skapade verkligen en närvaro i det man gjorde, att vara uppmärksam på vad man höll på med. Det är ju inte sällan man idag förväntas att göra om inte tre så i alla fall två saker samtidigt och det finns hela tiden en riktining och en tanke framåt. Vi klarar inte riktigt av att stanna upp ibland helt enkelt. Stunderna av tystnad under måltiderna utvidgades till att omfatta längre perioder och en hel del av helgen var således våra läppar beseglade, inte bara under meditationen. Det var en utmaning helt klart men något jag också upptäckte vara enormt vilsamt, att dela en tystnad med okända personer på ett behagligt sätt.

Helgen dominerades av olika meditationspass och dels använde vi en teknik där man riktar uppmärksamheten mot andningen, dels en teknik där man typ tänker goda tankar om sig själv och andra. Ni som är nyfikna får höra av er om ni vill veta mer, eller gå en introkurs/åka på introretreat ni också. :) I alla fall kände jag verkligen att jag fick möjlighet att lära mig ännu mer om dessa två tekniker och jag fick helt klart mersmak. Dagarna på landet bjöd även på stimulerande samtal med dem som var där och intressanta diskussioner om etik och förhållningssätt till livet. Och jag som numera blivit lite lätt promenad-fixerad såg naturligtvis till att få mig en rejäl skogspromenad trots höstregnet, fick till och med trevligt sällskap av en av de andra deltagarna. Hon tyckte väl synd om mig eller nå't och hon var väl orolig att det där lilla skånska skalliga knyttet skulle gå vilse bland alla träden, så hon förbarmade sig väl...

När jag kom hem i söndags kväll kände jag mig ordentligt påfylld med positiv energi och kraft. Inför min andra cellgiftsbehandling i måndags kände jag mig lugn, jag gick dit ensam och med tillit till mig själv. Årsdagen av min älskade brors död, som jag ju skrev om för er som är mina vänner på FB, klarade jag bättre än väntat. Jag trodde att jag skulle vara helt knäckt i tisdags både fysiskt och psykiskt, men det gick ändå bra. Jag hade på sätt och vis gråtit ut en massa tårar en vecka tidigare, då jag mådde så förfärligt dåligt på grund av förkylningen och alla jobbiga tankar. Tisdagen var såklart sorgsen och jag tände ljus och mindes min bror, men sorgen var inte så förtvivlad som den ibland kan vara. Det känns som att retreaten verkligen hjälpt mig och hela den här veckan har varit färgad av lugnet förra helgen, jag åker gärna på retreat igen. Jag samlar på saker som gör mig gott och detta med meditationen och det buddhistiska förhållningssättet är i nuet verkligen En God Sak. För mig.

Annars mår jag helt OK såhär efter drabbning nr 2 på Radiumhemmet i måndags, har ägnat veckan åt vila varvat med promenader (är lite besatt av att promenera som sagt...). Magen lever förvisso sitt eget liv och den kör väl sitt eget race kanske man kan säga, för er som nu vill notera detta. Men, jag hoppas i alla fall slippa annat skit och mög som infektioner och dylikt och hoppas på att sprutorna jag nu ska ta i ett antal dagar ger mitt immunförsvar den skjuts det behöver för att orka med. Nu ska jag och magen hålla en liten konferens om vad vi eventuellt kan enas om att stoppa i oss ikväll. Jag hoppas på en konsensuslösning som gynnar oss båda. En lösning som smakar och gör gott vill säga. :) Och så tar ni och kramar om varandra lite extra därute i höststormen, sådetså. Kraaam!