"Har du barn..?"

Gulletussan. En av Mia Skäringers karaktärer i SVT:s "Mia och Klara". Gulletussan jobbar som hårfrisörska, hon får en kund och hon frågar kunden efter ett par minuter just den frågan: "Har du barn..?". Kunden, som spelas av Klara Zimmergren, svarar lite tyst och uppgivet: "Nej, det har inte blivit så...". Gulletussan ser på kunden med medlidande i blicken och beklagar genom att säga: "Vad synd då, barn är ju ändå meningen med livet!" Har ni inte sett klippet så klicka nedan (om det funkar annars sök på Youtube, SVT: Mia och Klara - Gulletussan om barn):

http://www.youtube.com/watch?v=w5yTT6GpFQ4

Jag gillar verkligen Mia och Klara och har skrattat gott åt bland annat just det klippet. Och jag skrattar fortfarande åt det, men för mig finns det också en annan sida. Dels befinner jag mig i precis den där "nej-det-har-inte-blivit-så"-kategorin och det är inget jag/vi har valt. Dels är det ju nu allmänt känt att även Klara Zimmergren själv befunnit sig i den situationen, som hon så innerligt och öppet men även skämtsamt berättar om i sin bok "Längtan bor i mina steg". Läs den ni som missat den, man behöver inte ha kämpat med ofrivillig barnlöshet för att ändå verkligen kunna uppskatta den. Jag både skrattade högt och grät så att sidorna blev alldeles blöta när jag läste den. Satt på vår soliga balkong med ett par glas vin några dagar i somras och plöjde mig igenom boken. Grannarna trodde väl att jag fått nåt anfall av extremt snabbt pendlande manodepressivitet, men då fick de väl tro det då. Jag bjuder på det. :) Detta var innan jag fick mitt cancerbesked och ett par veckor tidigare hade jag gått igenom ett smärtsamt missfall, så jag var väl också lite lätt känslig just då. Och hela min tankevärld upptogs av just detta, att kunna få bli mamma.

Ofrivillig barnlöshet. Oförklarlig barnlöshet till och med, det finns alltså ingen förklaring till att vi inte kunnat bli gravida på naturlig väg - vi har utretts och konstaterats vara ytterst välfungerande ur reproduktionssynpunkt. Det är i denna oförklarlighet vi befinner oss i sedan ett par år tillbaka. Och just den där frågan som Gulletussan ställer, den har man ju fått tusen gånger i olika sammanhang. Precis som Klaras karaktär så har jag svarat ungefär sådär som hon gjorde. Eller en annan klassiker: "Nej, inte ÄN...". Nio gånger av tio svarar folk då: "Nähä, men det kommer säkert sedan!". Och jag vill bara slå den där personen på käften just då. Ursäkta, men så har det ibland känts de senaste åren. VADÅ SEDAN..??? Var ligger "sedan" någonstans och hur f-n hittar man dit?? Kan du ge mig en karta och peka ut platsen "sedan" eller..?? Så vill jag ibland säga, men det är klart jag inte har sagt på det viset. Jag har bara lett lite tappert och svarat att jo, visst, det kommer nog sedan... Säkert. Ett tips, om ni ställer den frågan och får det där svaret - vilket ju kan hända  ibland - så svara inte sådär klämkäckt. Om ni märker att stämningen blir lite tryckt, så säg bara ok och byt samtalsämne istället. Om nu inte personen själv ifråga väljer att utveckla frågan om barn, vill säga. Personer i min sits brukar också vara rätt bra på att själva byta samtalsämnen när den där frågan kommer, men som sagt, svara inte "Näha, men det kommer säkert sedan!"...

Vet ni, på sistone har jag faktiskt börjat säga sanningen ibland när "barnfrågan" kommit upp. Och sanningen är ju den att vi helt enkelt är oförklarligt barnlösa och har gett oss in i den berömda "IVF-karusellen" (för er som kanske inte vet vad IVF är så googla det, lite för komplicerat att redogöra för det här). Jag har börjat säga som det är, för det är sannerligen inget att skämmas för. Det är så många fler än man tror som har samma typ av problematik så varför ska det vara så fruktansvärt tabu att säga som det är? Varför ska någon behöva känna sig misslyckad och att man inte passar in "samhällsnormen" bara för att det inte bara varit att trycka på en knapp och bli gravid..? För känslor av misslyckande kan lätt dyka upp när det gäller det här. Även om, som i vårt fall, det inte är något "fel" på oss. Jag respekterar och förstår absolut om man inte vill berätta för att man själv tycker att det är för privat att prata om, eller att man inte vill att folk ska veta för att vara tvungen att svara: "Nej, det blev inget den här gången heller..." när ens omgivning frågar en hur det går. Det kan naturligtvis kännas stressande. Men de som inte vill berätta för att de känner sig misslyckade eller för att det är så att säga "tabu" att prata om det, de känner jag starkt med och önskar att de inte skulle behöva känna så. Trots att jag kämpar med det själv.

Så här långt in i inlägget vill jag poängtera att jag bara kan beskriva och stå för MIN upplevelse av hur det är att leva med en ofrivillig, oförklarlig barnlöshet. Det här är min berättelse och jag gör mig inte till taleskvinna för andra som befinner sig i en liknande problematik. Alla har rätt till sina egna upplevelser och det ska gudarna veta att även om det finns en gemensam nämnare, så finns det så många olika sätt det kan kännas på och lika många sätt att hantera det på som det finns människor. Så har jag fått det sagt, det är viktigt. Det går inte att generalisera och respekten för individers olika känslor och upplevelser av något är fundamentalt. Jag vill också poängtera, innan ni läser vidare, att jag inte på något sätt menar att kritisera er som har förmånen att ha fått barn och att ni gärna vill prata om och berätta om dem ibland. Beträffande er som är mina vänner så vill jag självklart att ni emellanåt delar med er av hur det är att vara förälder och vad era barn gör. Och jag har för längesedan förstått att det verkar kunna vara en enorm utmaning att vara förälder och det inte bara är puttinuttigt och gulligt. Jag fattar det. Så att ingen tar illa upp, men nu vill jag dela MIN historia om hur det är för mig att befinna mig på den andra planhalvan. Bara ni inte säger till mig att de är meningen med livet (i alla fall inte den enda!), för då fanns det ingen mening med era liv innan ni fick barn. Vilket skulle vara lite tragiskt. Och ni skulle också i så fall underförstått mena att alla som inte har barn lever meningslösa liv. Vilket inte är fallet.

Alla är gravida. Nej tänker ni, alla är inte gravida, knasiga Lilla Be! Jo. ALLA är gravida, på riktigt. Eller har precis fått barn. Så uppfattar jag världen just nu. Stora magar och barnvagnar, precis överallt. Artiklar i tidningar, program på TV, allt handlar om barn och barnfamiljer, om att vara förälder, om hur man ska få ihop livspusslet med barn och så den allra viktigaste frågan - hur länge ska barnen egentligen få sitta framför datorn varje dag? Jag vill bara försöka få er att förstå hur det kan kännas, givetvis begriper mitt intellekt att det inte är så som jag just beskrivit det men känslomässigt är det en annan femma. Och det är tufft. Det är förbaskat j-a tufft ibland att från att i våras ha blivit gravid på första (!!!) IVF-försöket, sedan få missfall ett par månader senare och som pricken över i:et få ett cancerbesked efter ytterligare en månad. Jag har sällan varit så lycklig som när jag blev gravid, jag svimmade nästan av lycka. Och jag har sällan varit så bedrövad som när jag fick missfall. Och ja, när jag fick cancerbeskedet, då svimmade jag nästan också. Men inte av lycka, inte.

Jag kan ju säga att mitt livsfokus ganska så snabbt förändrades när jag fick beskedet om min sjukdom. Från att ha varit helt fixerad vid att bli förälder så handlade det plötsligt om att överleva. Samtidigt så måste jag säga att önskan om att bli förälder nästan delar förstaplatsen om önskan att bli frisk, på listan över vad jag drömmer om i framtiden. Men, givetvis så är mitt fokus och mitt mål just nu att bli FRISK och vinna över den här f-ing cancern. Det finns inget som är viktigare i nuet. Och det finns fortfarande en chans att jag kanske kan bli gravid igen, att jag kanske kan få uppleva drömmen om att bli mamma Det är delvis det hoppet som håller mig uppe, när den förgörande svärtan vill dra ner mig i sitt hål. Jag vill dock säga att ett cancerbesked ändrar livsperspektivet i grunden och vidgar det enormt. Visst, tanken på att kunna bli förälder är hisnande och jag vill ju det så innerligt gärna, men samtidigt är tanken på att det kanske inte lyckas lika smärtsam längre. Så tänker jag just nu. Jag vill bli frisk och få leva, det finns inget som överträffar den strävan och det hoppet. Och skulle det inte bli några barn, så tänker jag att jag förhoppningsvis kan få ett härligt och innehållsrikt liv ändå. Men, låt oss nu ta ett litet steg i taget...

Idag har varit en bra dag, med bland annat en stärkande promenad runt sjön med en av mina allra finaste ("Det är så hälsosamt och stärkande vid Lillsjön" - ni minns väl den gamla slagdängan men den handlar om fjällen - nåväl, Lillsjön är mina fjäll!). Och jag hade flera roliga dagar förra veckan, trots superlågt immunförsvar. Jag är så enormt tacksam för mina bra dagar, det går inte att beskriva hur det känns att få känna den där känslan. Att verkligen känna att idag, idag mår jag bra. Gårdagen kanske var tuff och morgondagen vet jag inget om, men just den här dagen fick jag som en gåva. Och jag njuter sååå av dessa honungsögonblick.

Imorgon får jag provsvar från dagens blodprov och hoppas jag ska vara fit for fight för måndagens batalj, den tredje i ordningen. Imorgon ska jag också gå en smink-kurs som vi skalliga, ynkliga små cellgiftspatienter (och en del saknar ju även ögonbryn och ögonfransar vilket nog även jag kommer att göra om ett tag) har förmånen att få gå via Landstinget tack vare ett antal make-up företag som sponsrar. Det kommer ju att bli hur kul som helst, haha, ni som känner mig vet ju att det enda jag äger och använder i sminkväg är typ en billig mascara. Och om jag lyckas skaka fram något ur den nästan alltid tomma behållaren, så är det ett mirakel om jag får det att fastna på fransarna utan att jag ser ut som någon som ska gå på Halloweenfest. Mooohahahahaha... Well, det finns alltså förutsättningar att även morgondagen får innehålla lite honung! Ha det fint alla och en extra eloge till er uthålliga som orkat läsa hela det här inlägget. Det var viktigt för mig att få dela det här i alla fall och jag hoppas att åtminstone någon av er har kunnat ta till sig och känna in mina ord. Goderafton, nu ska jag relalalaxa lite med att kolla på "Die hard 2", kvalitetsfilm minsann. Man kan alltid räkna med John McClane, han är ju lite som Mc Gyver faktiskt. Stabila grabbar. ;)

I