måndag 17 november 2014

Pappa Sture

"Nu har pappa slutat." Det är det hon säger till mig, en av min mammas bästa väninnor. Det är den femte augusti 1987 och jag sitter bredvid henne på sängen i mitt flickrum. Eller tonårsrum kanske man ska säga, i april hade jag fyllt tretton år. Och nu får jag höra att min pappa slutat. Inte slutat jobbet. Inte slutat prata i telefon. Inte slutat röka. Min pappa, min älskade pappa Sture, han hade slutat leva han.

Idag tänker jag skriva om min pappa. Det krävs sannerligen mer en än ett blogg-inlägg för att berätta om honom - han förtjänar en hel bokserie, en hel filmtrilogi, ett tusenbitarspussel - men just nu är det så här jag väljer att berätta om honom. För en dryg vecka sedan var det Farsdag och det var mycket fokus kring pappor och middagar och presenter. Själv tände jag ett ljus och tänkte lite extra på honom, men han finns egentligen i mina tankar jämt. Särskilt nu, särskilt med tanke på att vi drabbats av "samma" sjukdom. Cancern tog min pappas liv. Jag tänker göra allt för att den inte ska ta mitt.

Pappa "blev sjuk" ett par månader innan jag fick höra de där förfärliga orden av min mammas väninna den där augustiförmiddagen. Snarare så var det ju så att han i början av sommaren blev medveten om cancern som växte inom honom, den hade funnits där ett tag tyvärr. Det var såklart mamma som fick honom till läkaren, efter att han under en tid klagat på smärta i magen. Min pappa var den sortens människa som aldrig gick till läkaren. Han var aldrig sjuk, de dagar han var sjukskriven från jobbet under alla sina år kan nog räknas på ena handen. Min pappa motionerade, rökte inte och drack mycket måttligt, det var några nubbar vid högtider och någon öl enstaka gånger. Ibland tänker jag att han använde "nubbandet" som en ursäkt för att få vara i centrum och leda snapsvisorna på festerna, vilket han älskade. Och han var musikalisk, så det lät riktigt bra när han klämde i: "Vi äro små humlor vi, zum zum..." om någon känner igen..? Några av er som läser det här har nog varit med och till och med hört honom sjunga den. ;)

Ja, det visade sig ju tyvärr att min fine pappa var ordentligt sjuk och att det där magonda inte bara var lite magkatarr på grund av jobbstress. Det. Var. Cancer. Jag måste erkänna att den här tiden delvis är något diffus för mig, jag var tretton år och hela den här perioden var förstås oerhört tung för mig och resten av familjen. Så, kanhända minns jag inte alltid exakt rätt, men det spelar kanske mindre roll. Det är ju i vilket fall upplevelsen av det hela som man har att hantera sedan... Jag minns i alla fall att vi fick veta att han hade cancer och att det var någon gång i början på sommaren det året. Ni vet, då syrenerna slår ut i blom och förför oss alla med sin underbara doft. Ni vet, då alla barn är så glada för att det är sommarlov och studenterna lyckligt ovetandes springer ut i framtiden. Ni vet, då när livet är underbart. Min äldste bror tog studenten det året och om jag minns rätt så visste vi inte då, visste vi inte om det hemska i pappas kropp ännu. Åtminstone visste vi inte hur illa det var just då tror jag, för jag vill minnas att det inte låg någon direkt sordi över min brors studentfirande. Men kanske har jag förträngt det. Ett mycket starkt minne är i alla fall den stunden när vi insåg att det här, det här skulle inte sluta bra. Det där "nej-det-finns-inget-att-göra"-ögonblicket. Vi var alla hemma, förutom pappa som var inlagd på sjukhuset. Mamma pratade i telefon och det lät som att hon pratade med en läkare. Jag ville inte höra så jag flydde genom dörren för att gå ut med hunden, som jag kommer ihåg det. Ville inte vara där, ville inte veta vad läkaren skulle säga. Nästa minnesbild är att vi står i hallen, jag, mamma, mina bröder. Då vet vi. Mamma har berättat. Och det finns inga ord, bara förtvivlade tårar och kramar, kramar, kramar. Jag kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt hemskt det var just då, att vara tvungen att inse att ingen kunde göra något och att pappa snart skulle dö. Jag var tretton år. Han skulle fylla sextiotre i december.

Min pappa var sjöman han minsann i några år i sin ungdom, kan ni tänka er..? En riktig sjöman! Det finns flera bilder på honom där han bär sin sjömanskostym och han är sååå stilig. För mig är det lite som en saga, en saga som min mamma skrivit ner för hand (märk väl, FÖR HAND) i en pärm för ett antal år sedan. Min älskade mamma har sammanställt en pärm med historien om sitt liv och om pappas liv, även illustrerat med fina små svartvita bilder. Jag är sannerligen ingen materialist och bryr mig oerhört lite om "saker" men den där pärmen, det är nog ta mig sjutton det käraste jag har. Typ det jag skulle rädda först om det började brinna. Pärmen, sen sambon, sen jag - så ser min räddningsplan ut. Eller pärmen, sen jag, sen får sambon klara sig själv..? ;) OK, vi säger bara PÄRMEN helt enkelt. Jag är i alla fall grymt imponerad av min mammas insats och skulle önska alla den ynnesten att få ha sina föräldrars historia nedskriven på det sättet - både de lyckliga och sorgliga stunderna. Jag kan läsa historierna om och om igen och är lika fascinerad och tagen varenda gång.

Pappa Sture föddes på Annandag Jul år 1924. Jo, det är sant, han var ett gäng år äldre än min lilla mamma. Han var 50 år gammal när jag föddes och jag tyckte att det var jättejobbigt när man var liten och skulle prata om sina föräldrars ålder - det var väääldigt poppis ett tag att prata om det - och den vars mamma och pappa var yngst "vann", så att säga. Med facit i hand är jag ju såklart ändå jätteglad för att jag fick ha just min pappa trots att han då var den enda med grått hår, han var säkerligen mer mogen och rustad för att vara pappa än flera andras pappor som var tjugo år yngre. Det var som sagt inte ålder han dog av och han var hur pigg som helst annars, det var ju den där förbannade sjukdomen...

Den där Annandag Jul just det där året blev väl tyvärr inte en "glädjens dag" för pappas föräldrar, eftersom han var en så kallad oäkting. Min farfar ville inte ens erkänna pappa och drog kort därpå till Amerika för att aldrig mer komma tillbaka. Min farmor blev ensamstående mamma, alldeles allena därute i de djupa skånska skogarna. Farmor fick i alla fall hjälp av sin egen mamma, men sedan när farmor träffade en ny karl så slängde han ut lilla pappa ur huset när han var i 6-årsåldern. Stabil och trygg styvfar den där mannen, verkligen. Därefter följde en period av boenden hos olika bekanta och släktingar, trots att ingen av dem vare sig ville eller hade råd att ta hand om pappa. Grannarna i bygden såg att han blev illa behandlad och till slut grep barnavårdsmannen in (som det hette på den tiden...) tack och lov och han fick komma till ett snällt äldre par. När farmors man - den fantastiske styvfadern - sedan plötsligt gick bort några år senare, så tog hon hem pappa till sig igen. Hon såg till att han fick gå i skolan och i skolan fick han också ett extra glas mjölk, eftersom barnavårdsmannen beordrade detta så att den lille sparven fick växa på sig lite...

Den unge sjömannen Stures dröm gick i uppfyllelse när han i slutet av 40-talet fick möjlighet att korsa de sju haven och göra en riktig långresa. Han var så lycklig över att få uppleva både Syd- och Nordamerika och han fick vara med om många äventyr, I can only imagine den unge blonde spillevinken på drift på Copacabana... ;) Och tuffandes upp för Mississippi i en riktigt gammal hjulångare, vilken grej! En annan i och för sig något mindre äventyrlig grej, var när han under utbildningen med flottan var i Stockholm och gick ut och dansade på Nalen (förutom sång och musik var dans en av hans passioner), blev försenad till transporten när de hade stängt och spenderade natten sovandes i en telefonkiosk... Man får väl hoppas att telefonkioskerna var lite mer rejäla på den tiden! Pappa utbildade sig sedan vidare och blev socionom (torparsonen blev akademiker minsann!), började jobba, träffade min vackra mamma och bildade familj och köpte hus - the rest is history och han fick leva sin dröm.

Vem var han då, min pappa? För mig var han den som läste H-C Andersens sagor för mig på kvällen innan jag skulle sova. Den som kom när jag ropade från sängen och ville ha ett glas vatten. Den som sa att jag fick vara hemma och vila från skolan när jag kände mig sjuk och mamma tyckte att jag var "pjallig". Den som sjöng "Säg mig du lilla fågel" för mig alla tusen gånger jag bad honom om det. Den som spelade födelsedagssången på munspel alla mina tretton första födelsedagar. Den som lärde mig uppskatta naturen och som själv aldrig försatte ett tillfälle att få komma ut i skog och mark. Den som skjutsade mig hem från skolan på sin pakethållare när jag varit och hälsat på honom på jobbet. Den som tog kommandot vid middagsbordet när det blev tjafs mellan oss syskon genom att säga att han skulle gå ut och sätta sig i garaget/alternativt utbrast han enbart "jädrans tomtar" (då visste vi att han menade allvar). Den vars stora gråa lockiga hår jag grävde ner näsan i och jag kände den där trygga "pappa-lukten". Den som absolut inte kunde sitta still under en fotbollsmatch utan hoppade runt som en liten loppa i sin gröna TV-stol. Den som skrev de bästa julklappsrimmen på allas julklappar. Den som tröstade mig när jag som tolvåring inte fick vara med i "gänget" och han sa att jag fick vara med i hans gäng... Framföralllt var han Den Maken och Den Pappan som älskade och respekterade sin fru och sina barn villkorslöst och med hela sitt hjärta. För honom hade verkligen inte det här med familj varit något självklart, så när han väl fick sin "egen" familj betydde det allt för honom.

Det är så otroligt många saker jag skulle ha velat prata med honom om. Så mycket jag skulle vilja höra honom berätta om. Jag skulle också önska att jag kunde vrida tillbaka tiden till den där sommaren 1987 och att jag hade kunnat vara mer närvarande. Så mycket som inte blev sagt, trots att slutet närmade sig. Men, jag var tretton. Vi var en familj i kris, min mamma hade sin förtvivlan och sorg att kämpa med och det hade även mina bröder. Vi/jag hade behövt hjälp med att inse vad det var som skulle hända. Men den hjälpen fanns inte där, inte för mig i alla fall. Och mina trettonåriga kompisar, vad skulle de säga..? Minns att en av min bästa kompisar sa "Jag beklagar" till mig i omklädningsrummet efter fotbollsträningen, precis efter att pappa hade dött. Jag antar att jag sa "Tack". Jag minns också alla tårfyllda ögon som tittade på mig under begravningen när alla gick förbi för att lägga en blomma och visa oss i familjen sitt deltagande, men att det var som att jag var någon annan. Att jag inte var där på riktigt liksom. Och sedan när skolan kom igång någon vecka senare, hur alla smög längs korridorerna och inte vågade titta på mig, än mindre säga något. Det var hemskt. Vid nåt tillfälle var det en vuxen person som kom fram till mig vid mitt skåp i skolan och presenterade sig som "kurator". Kura...va..? Sedan försvann hon typ och så var hon väl där varannan tisdag mellan 13-15. Vad ska jag säga, jag hoppas att det är bättre med den där biten idag med stöd från skola och så. Något säger mig att det tyvärr nog inte är så mycket bättre, men jag hoppas jag har fel.

Nu vill jag lägga fokus på att detta inlägg var en liten hyllning till Pappa Sture, även om jag kom in på andra saker där på slutet. Jag är oändligt tacksam för att mamma har skrivit både sin och hans historia och det är naturligtvis extra viktigt eftersom han försvann så tidigt i mitt liv. Lilla fina pappa, en kämpe och en obotlig optimist som minsann visade alla att det inte behöver spela någon roll vilka ruttna förhållanden man kommer ifrån - med vilja och envishet kommer man långt!  Och den kärleken till livet och den positiva inställningen han hade fanns med honom ända till slutet. En av de drömmar han fortfarande hade var att få åka till Indien och se de heliga kossorna på gatorna - tyvärr hann han inte med det och jag åkte i hans ställe 2001. Han hade tänkt åka när han blev pensionär och nu avslutar jag med några av de ord min mamma skrivit till mig och mina bröder i pärmen: "Av detta lär er, att vänta inte att uppfylla drömmar tills ni är pensionärer, för man vet aldrig om man får uppleva den dagen...". Visst är hon väl allt bra klok min kära lilla mamma..? :) 

6 kommentarer:

  1. Klockrent! Någon annan förebild än pappa Sture behöver man inte:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur bäste bror..? Tycker du kommit väldigt långt själv i rollen som förebild. ;) Pappa hade varit så stolt över dig och dina tre fina små flickor! Kramar

      Radera
  2. Härliga Sture! Jag träffade väl inte honom så många gånger, men man kände alltid sig välkommen i Trelleborg. Sture kunde kännas lite frånvarande där han satt och småblundade när vi pratade om något. Men han lyssnade nog på det sättet tror jag, för han kom alltid in i samtalet när han tyckte det var lämpligt. Kommer ihåg en gång när vi var nerbäddad till er, det var en söndag och sommartiden hade börjat på natten. En timme försenade, eftersom vi missat detta ramlade vi in i ert hem, men inga ledsna miner där inte utan man kände sig alltid välkommen. Vila i frid Sture, och du Birgitta ser till att bli frisk så vi kan ses någon dag. Kram från oss i Båstad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bertil för din fina kommentar! Är glad att du har så fina minnen av honom och att du är en av dem som läst detta inlägg och som ju faktiskt träffat honom. Jo, nog kunde han småblunda lite (även när han sjöng), men det var hans sätt att koncentrera sig och lyssna som du säger. ;) Jag jobbar på att bli frisk och hoppas kunna hälsa på er till sommaren! Tack för all omtanke från er och varma kramar

      Radera
  3. Fantastisk fin bild du ger av din pappa! Nu känns det som om även jag känner honom lite grann. Tänker att han är stolt över dig i sin himmel :) Du är också fantastisk fina vännen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min bästa S! Ja han är med mig varje dag och jag är stolt över att jag fick ha en så fin pappa! Du hade gillat honom, är glad att du nu fick läsa om honom i alla fall. :) Många kramar <3

      Radera