Bloggeliblogg, bloggeliblogg, mitt första inlägg var det då dags för alltså... Och jag som knappt begriper hur jag lyckades skapa en blogg överhuvudtaget. Totalt tekniskt okunnig och inget tålamod har jag heller. Dålig kombo när det kommer till datorer, hemsidor och annat dylikt. Men ivrigt påhejad av en kär kollega - som för övrigt ev kommer att slänga in nå't inlägg/kommentar ibland - och några andra uppmuntrande vänner som tycker jag borde sprida mina ord, så sitter jag nu här och bloggar! Dra på trissor, skulle man kunna säga. Förresten, visst är det något glädjefyllt i dessa gamla uttryck från forntiden, såsom "Järnspikar", "Nu är det kokta fläsket stekt", "Jösses Amalia" o s v. Nåväl, nu är det ju inte kokt fläsk som den här bloggen ska handla om. Utan något helt annat. Faktiskt.
"Lilla Be's cellresa" har jag nu valt att kalla det som förhoppningsvis ska bli en samling kloka, roliga, reflekterande, ifrågasättande, glada, sorgliga och vardagliga inlägg om mig - Lilla Be - och det jag befinner mig i. Jag tänker nämligen att det är en form av cellresa som jag befinner mig i just nu. Ni förstår, jag har några elakingar till celler som bestämde sig för att ge sig iväg på en resa till mitt högra bröst. Och det var tydligen ingen charter på en vecka de hade tänkt sig, utan de verkade liksom trivas så bra där att de ville stanna kvar och till och med föröka sig! Det är ju helt galet vilka friheter vissa celler tar sig nuförtiden. Nog att man kan bli smickrad över att någon/några gillar mitt bröst, men i det här fallet kände jag mig måttligt smickrad måste jag säga... Så, de där otrevliga cellerna fick minsann ge sig av ögonaböj, även om det fick ske via en mycket drastisk tvångsförflyttning - ett avlägsnande av boplatsen helt enkelt. För att prata klarspråk om ni tycker jag börjar bli lite väl jobbig med mina omskrivningar, jag blev diagnosticerad med bröstcancer i somras tack vare en rutinmässig mammografiundersökming som jag blev kallad till för att jag fyllde 40 i våras. Och tjong i ballongen, sedan gick det undan! Fler undersökningar med biopsi och sedan operation i mitten av augusti då hela bröstet fick lämna mig plus några körtlar i armhålan och istället anlände ett implantat och nu väntar cellgifter nästa vecka och efter det strålning och... och... och... Hjälp vad hände???!!!
Den här bloggen kommer, förutom cancerceller och min resa med cellgifter, även att handla om andra celler. Fina celler. Äggceller (inte vilka ägg som helst utan mina äggceller minsann!). Mirakelceller. Celler som delar sig när ett ägg och en spermie blir blixtförälskade i varandra och bildar ett embryo. Liv. Finns det något vackrare? För mig och min älskade skedde denna förälskelse i ett provrör. Kan väl tänkas att det finns andra platser som skulle anses lite mer romantiska, but I don't give a damn faktiskt. Det viktiga var att tycke uppstod mellan mitt ägg och min älskades spermie. Om ni inte riktigt förstått vad jag nu åsyftar, så ska jag återigen tydliggöra - jag har alltså en pågående IVF-resa som löper parallellt med den andra resan. Jag menar, varför nöja sig med EN resa? Det här med "multi-tasking" är väl lite på modet nu så att säga, så jag hakar på den trenden. En resa för att överleva och bibehålla liv, en resa för att skapa nytt liv. Blir ju liksom inte större och häftigare än så...
Nä nu känns det som om jag skrivit en halv roman, det får väl räcka för idag. Skriver dessutom på min ajfån så har lite kramp i fingrarna. Det här var i alla fall en liten (?) bakgrund till den här bloggen. Jag skriver för att mitt inre behöver verbaliseras i skrift, för att kanske få ett litet hejarop på vägen och för att någon därute kanske på något sätt kan beröras och berikas av mina ord. Min lilla, stora, cellresa.
