lördag 25 oktober 2014

Meditera mera

Jag vaknar i grått morgonljus som letar sig in i rummet, förbi rullgardinen. Först vet jag inte var jag är, men så hör jag det svagt pingande ljudet igen. Ping... ping... Just det, jag är ju på meditationsretreat! Och jag drar mig till minnes att det under gårdagskvällen bestämdes att en person skulle ta ansvar och väcka alla med två små mini-cymbaler, lite diskret utanför dörren. Jag tänker tacksamt att vad bra att de där cymbalerna är så små och att de inte befinner sig precis bredvid mitt öra, sträcker på mig och ler för mig själv. Jag känner redan att det här kommer att bli en bra helg.

Efter att ha mått rätt pissigt i nästan två veckor hade jag på torsdagen förra veckan fått klartecken av min läkare att åka iväg på mitt lilla äventyr, mina värden var bra och det fanns inga hinder för mig att fara till skogs för att meditera ett par dagar. Några dagar tidigare kändes det som att det skulle vara en omöjlighet att genomföra retreaten, så jag var så glad när jag på fredagseftermiddagen trots allt kunde ge mig iväg. Och så tacksam för det vänliga bemötandet och tålamodet från arrangörernas sida, jag fick till och med ett eget rum (att dela rum är annars det vanliga). Direkt när jag anlände till den lilla gården på landet infann sig en mjuk stillhet och en lenande ro i min lilla kropp. Deltagarna var en blandad grupp med olika bakgrund och i olika åldrar, helt vanliga människor som precis som jag behövde fly undan vardagen ett tag. Under hösten har jag gått en introkurs i buddhism och buddhistisk meditation och denna retreat var också som en introduktionshelg, men jag upptäckte att det ju var något helt annat att vara några dagar på ett lugnt ställe och verkligen fokusera på meditationen än att en gång i veckan under en period fara till en tillfällig kurslokal på Söder.

Delar av retreaten tillbringades under tystnad, bland annat några av måltiderna. Till en början kändes det ju lite lätt märkligt att sitta med ett gäng främlingar och äta utan att säga ett ord - särskilt som jag inte så sällan tar på mig rollen som "the ice-breaker" i ett nytt sällskap och ibland lite lätt desperat försöker hålla igång ett samtal - men det visade sig vara oerhört befriande efter ett tag. Ni kanske tycker det här låter hur flummigt som helst och då får ni väl tycka det, men det som hände var att jag liksom plötsligt upptäckte vad maten smakade och hur den kändes. Ja alltså, inte för att mina smaklökar vanligtvis per automatik bedövas bara för att jag för en konversation med någon över matbordet, men det här var helt enkelt en annorlunda upplevelse. Och situationen i sig skapade verkligen en närvaro i det man gjorde, att vara uppmärksam på vad man höll på med. Det är ju inte sällan man idag förväntas att göra om inte tre så i alla fall två saker samtidigt och det finns hela tiden en riktining och en tanke framåt. Vi klarar inte riktigt av att stanna upp ibland helt enkelt. Stunderna av tystnad under måltiderna utvidgades till att omfatta längre perioder och en hel del av helgen var således våra läppar beseglade, inte bara under meditationen. Det var en utmaning helt klart men något jag också upptäckte vara enormt vilsamt, att dela en tystnad med okända personer på ett behagligt sätt.

Helgen dominerades av olika meditationspass och dels använde vi en teknik där man riktar uppmärksamheten mot andningen, dels en teknik där man typ tänker goda tankar om sig själv och andra. Ni som är nyfikna får höra av er om ni vill veta mer, eller gå en introkurs/åka på introretreat ni också. :) I alla fall kände jag verkligen att jag fick möjlighet att lära mig ännu mer om dessa två tekniker och jag fick helt klart mersmak. Dagarna på landet bjöd även på stimulerande samtal med dem som var där och intressanta diskussioner om etik och förhållningssätt till livet. Och jag som numera blivit lite lätt promenad-fixerad såg naturligtvis till att få mig en rejäl skogspromenad trots höstregnet, fick till och med trevligt sällskap av en av de andra deltagarna. Hon tyckte väl synd om mig eller nå't och hon var väl orolig att det där lilla skånska skalliga knyttet skulle gå vilse bland alla träden, så hon förbarmade sig väl...

När jag kom hem i söndags kväll kände jag mig ordentligt påfylld med positiv energi och kraft. Inför min andra cellgiftsbehandling i måndags kände jag mig lugn, jag gick dit ensam och med tillit till mig själv. Årsdagen av min älskade brors död, som jag ju skrev om för er som är mina vänner på FB, klarade jag bättre än väntat. Jag trodde att jag skulle vara helt knäckt i tisdags både fysiskt och psykiskt, men det gick ändå bra. Jag hade på sätt och vis gråtit ut en massa tårar en vecka tidigare, då jag mådde så förfärligt dåligt på grund av förkylningen och alla jobbiga tankar. Tisdagen var såklart sorgsen och jag tände ljus och mindes min bror, men sorgen var inte så förtvivlad som den ibland kan vara. Det känns som att retreaten verkligen hjälpt mig och hela den här veckan har varit färgad av lugnet förra helgen, jag åker gärna på retreat igen. Jag samlar på saker som gör mig gott och detta med meditationen och det buddhistiska förhållningssättet är i nuet verkligen En God Sak. För mig.

Annars mår jag helt OK såhär efter drabbning nr 2 på Radiumhemmet i måndags, har ägnat veckan åt vila varvat med promenader (är lite besatt av att promenera som sagt...). Magen lever förvisso sitt eget liv och den kör väl sitt eget race kanske man kan säga, för er som nu vill notera detta. Men, jag hoppas i alla fall slippa annat skit och mög som infektioner och dylikt och hoppas på att sprutorna jag nu ska ta i ett antal dagar ger mitt immunförsvar den skjuts det behöver för att orka med. Nu ska jag och magen hålla en liten konferens om vad vi eventuellt kan enas om att stoppa i oss ikväll. Jag hoppas på en konsensuslösning som gynnar oss båda. En lösning som smakar och gör gott vill säga. :) Och så tar ni och kramar om varandra lite extra därute i höststormen, sådetså. Kraaam!

fredag 17 oktober 2014

Får det lov att vara en liten peruk idag kanske..?

Jag har blivit med peruk! Grattis till mig, hurra!! En peruk med lååångt, rakt, rött hår. Ett sådant hår jag alltid drömt om. Nog för att jag haft rött hår - har haft de flesta färger och frisyrer - men inte så långt och eftersom jag har lockigt hår så känns ju rakt hår hur coolt som helst. Inga plattänger här inte, bara till att trycka dit peruken på huvudet och sedan är det klart! Hihi. Och det var väl i rättan tid också, kände i början på veckan hur håret började falla av rätt rejält... Mycket märklig känsla, tänk er att föra handen genom håret och få med sig ett antal tusen hårstrån. Det kan ju kännas lite lätt tragiskt, men jag var förberedd så det var OK. Bara en märklig känsla som sagt.

Det finns ett antal ställen som kan hjälpa till med peruk i Stockholm, som accepterar en rekvisition från Landstinget. Jag tycker verkligen det är förmånligt att få bidrag för att köpa en peruk då man genomgår en behandling som innebär att man helt enkelt blir skallig, plus i kanten till Landstinget för det. Man får en lista på olika ställen man kan vända sig till, men hur lätt är det att veta vilka som är s a s "bäst"? Och som min kontaktsköterska sa som gav mig listan; "Ja, den är ju inte helt uppdaterad den här listan och den har ju några år på nacken, så helt säker kan man inte vara vilka som finns kvar..". Eh, nähä. Och man skulle inte kunna tänka sig att uppdatera den där listan kanske..? Lite minus till Landstinget för det. Så här är det ju också, kära ni, att när man befinner sig i den här situationen så har man inte jättemycket ork och lust att fara stan runt för att jämföra peruk-ställen. I alla fall hade inte jag den orken och lusten, jag kan ju bara prata för mig själv. Men, det jag då gjorde var att jag för ett par veckor sedan stegade in på Bröstcancerföreningen Amazonas kansli (de har öppet mellan 10-14 varje dag och det är bara att gå dit och ringa på) för att höra med dem om de hade några tips. Jag möttes av tre kvinnor, två i den äldre kategorin och en något yngre. De var supergulliga alla tre men de äldre hade inte så bra koll angående peruker, den yngre tog sig tid dock tid och pratade med mig om både peruker och annat. Hon tipsade mig om Rapunzel (fanns inte med på listan), som för er som inte känner till det är ett ganska nytt företag startat av en ung tjej och de har huvudkontor i Umeå. De satsar mycket på hårförlängning, men har även peruker. Sagt och gjort, inget att fundera över, jag marscherade bort till Rapunzel och bokade tid. Och jag fick tid som nu i onsdags, ett par veckors väntan men det gjorde inget.

Så kom då äntligen onsdagen och jag hade med mig sambon som smakråd, även om han tycker jag passar i allt. Han är ju för go´måste jag säga, han får mig alltid att känna mig fin oavsett. Vi blev mottagna av två tjejer och fick gå in i ett särskilt rum (lite VIP-känsla på det faktiskt) där det hängde ett gäng peruker på väggen. Det första som hände när vi kom in i rummet var att jag bad dem raka av håret, tyckte det var lika bra. Och det gjorde de så gärna utan extra kostnad, men de frågade lite oroligt om jag verkligen var beredd. Jajamän sa jag, kör på bara! Sedan tog den ena tjejen fram en mörkbrun page-liknande peruk, som hon satte på huvudet på mig. För er som inte vet så hade jag innan rakningen kort mörkt hår, klippte och färgade håret svart för en månad sedan ca som en förberedelse på att jag ändå skulle tappa håret. Förut hade jag blont axellångt, men har haft kort hår flera gånger tidigare så det var inga problem att klippa av det. Tjejen som tog fram peruken tänkte väl att mörkbrunt var min naturliga hårfärg och att jag kanske ville ha en lite kortare peruk, eftersom jag ju hade kort hår. Men, hon blev snabbt informerad om min hår-historik med alla färger och former jag haft och jag bad henne om något åt det röda hållet. Då satte hon den där fina röda långa raka peruken på mitt huvud och vips så var det klart! Både jag och sambon blev förtjusta och den röda färgen plockade fram min hudton och mina ögon på ett fördelaktigt sätt, om jag får säga det själv (och det får jag väl :)). Tjejerna blev förvånade att jag bestämde mig så snabbt, men skred sedan glatt till verket med att fixa/klippa till den så att den passade mig. Plötsligt hade jag ett hårsvall som jag sällan haft förut, äkta hår dessutom! Det ger en naturligare känsla och look, jämfört med syntet-peruker. Jag fick veta att det äkta håret de använder kommer från Indien och Ryssland. Och nu vet jag inte hur PK det är att köpa en peruk med äkta hår, men jag hoppas på att allt fungerar som det ska i export-kedjan och att de som säljer håret får vettigt betalt för det... Och just nu orkar jag inte vara riktigt 100% PK faktiskt, men som sagt, jag är i alla fall mycket tacksam för att det fanns en sådan fin peruk att köpa. Och rekvisitionen täckte nästan beloppet precis, fick betala 15 spänn extra men det var det värt. :) Kan varmt rekommendera Rapunzel om någon som läser detta behöver tips!

Well mina damer och herrar, det var peruk-historien det! Just nu är jag ganska nöjd med att ha lite stubb och har inte använt peruken sedan i onsdags, men känns skönt att kunna ha den sedan när mitt huvud blir som en glänsande biljardboll man kan spegla sig i...

För övrigt mår jag idag mycket bättre än på länge och snorar nästan inte alls, jag slapp illamående som sagt - peppar peppar igen - men drabbades av världshistoriens värsta förkylning som  hittills hållit i sig i fjorton dagar hej och hå. Har även drabbats av andra lite lätt påfrestande (dagens underdrift) åkommor som jag inte går in på här, besparar er dessa detaljer faktiskt... Allt är i alla fall bättre nu och vi hoppas det håller i sig! Nu åker jag ut i skogen och mediterar över helgen, har hakat på en retreat lite spontant och ser fram emot lugnet, naturen och meditationen. Hoppas på en fridfull och berikande helg, jag lär ju dela med mig av hur det var i nästa inlägg kanske... :) På måndag är det dags för min andra cellgiftsbehandling (tänk att det redan gått nästan tre veckor) och igår var jag hos läkaren, som sa att mina värden är bra och således ska kroppen vara redo för denna drabbning nr 2. Håll tummarna kära ni för att allt ska gå bra även denna gång och att biverkningarna inte blir alltför illa. Peace, love och trevlig helg till er alla!

torsdag 9 oktober 2014

Änglar i vardagen

"Hej, jag skulle behöva frysa mitt gym-kort." Kliver in på gymmet tidigare i veckan, är helt slut efter en intensiv morgon med provtagning och annat och förkylningen stormar runt inne i mig. Men, jag hade bestämt mig för att innan jag åkte hem denna dag så skulle det här med gym-kortet ordnas, skulle gjorts för längesedan. Femhundra spänn i månaden kan jag absolut lägga på något annat än på att INTE gå och träna, man blir ju inte förmögen av att vara sjukskriven direkt.

Jag ser väl ut som ett litet ynk när jag piper fram mitt ärende i mina röda plysch-byxor, stor blå tältjacka, blek och snorig som bara den. Bakom disken står en tjej och en kille ur personalen, som glatt tittar ner på mig när jag låter dörren gå igen bakom mig och närmar mig med sköldpaddesteg. Ja alltså, de tittar bokstavligen ner på mig, ni förstår disken är rätt hög och jag är fortfarande rätt liten med mina 1,53 cm - jag får ju ofta lust att lägga hakan på olika typer av diskar bara för att det skulle kännas helt naturligt för mig och det skulle nog även vara lite vilsamt. Och sen den där: "Och då ställde sig B upp och slog näven i tröskeln!" Den har man ju hört ett par gånger, höhöhö... Men, tillbaka till det som inlägget började med, jag har för längesedan blivit vän med min höjd över havet gudbevars, nu handlade det ju om frysningen av gym-kortet.

Tjejen vid disken utbrister spontant "Åh vilken fin mössa du har, var får man tag på en sådan?" Jag känner en liten värmestöt i bröstet, hon såg inte mig som det vrak jag själv såg mig som i denna stund, hon såg min fina färgglada mössa jag köpt i Ecuador. Och hon såg på mig med en genuin glimt i ögat och log brett. Jag berättar var jag köpt den och hon berättar att hon varit i Bolivia och vi pratar på lite. Killen i kassan börjar febrilt processen med att via datorn försöka frysa mitt kort, han ursäktar sig med att han är ny och förstärkning tillkallas. En muskulös man med pondus kommer dit och tar kommandot och säger något till killen att kort bara fryses centralt via kundtjänst, sedan ser han på mig där jag står med mitt skrynkliga läkarintyg och frågar: "Och vad är det för fel på dig då..?" Han var absolut  inte otrevlig eller så, men nog bara lite trött på att jag inte ordnat det här via kundtjänst (vilket jag inte visste att man skulle göra). Och jag säger som det är: "Jo, det är så att jag fått bröstcancer och går på cellgifter, så tyvärr kommer jag inte kunna träna så mycket på ett tag...". Jag menar, det står ju i läkarintyget också och det är ingen hemlighet. Jag ser hur alla tre ser allvarligt på mig och drar efter andan. Jag vet inte vad de hade väntat sig att jag skulle säga, men det jag sa var uppenbarligen chockerande för dem. Den glada tjejen frågar omedelbart mig om hon får ge mig en kram. Värmestöten jag tidigare fick sprider sig vidare i kroppen, som en lenande kopp te med lite honung en kall höstdag. Jag säger att jag tyvärr är infektionskänslig och måste vara lite försiktig med kramar, men tackar ändå. Haha, vad märkligt att liksom tacka nej till en kram sådär kom jag att tänka på nu, men det var ju klokt av henne att fråga istället för att utan att tänka kasta sig om halsen på mig (den typen av personer finns ju också och det kan ju kännas lite för mycket ibland). De andra säger något om att: "Oj, vad tufft för dig..." och börjar fixa frysningen av kortet, medans tjejen springer och hämtar sitt visitkort. Hon ger det till mig och säger att när - med betoning på NÄR - jag blir frisk, då ska hon se till att hjälpa mig igång igen med träningen. Hela hennes uppenbarelse utstrålar vänlighet och styrka, styrka som hon i denna stund lyckas förmedla till mig. Och hon är på riktigt, det finns inte ett uns av falsk inställsamhet i henne i den stunden. Min telefon ringer och det är från Radiumhemmet så jag måste svara, så jag tackar så mycket för hjälpen och släpar mig ut i höstregnet.

På kvällen mailade jag henne och tackade för hur hon hade bemött mig, jag tackade för att hon var min solstråle den dagen. Jag tänker att vi är så otroligt bra på att klaga och på att låta folk veta när de gjort något fel, vi är mindre bra på att ge positiv feed-back. Hon svarade att hon blivit jätteglad för mitt mail och skickade mig ytterligare pepp och uppmuntran. Win-win situation, vi hade gjort varandra glada.

Just den dagen var hon min ängel i vardagen. Jag har tack och lov flera fina änglar runt omkring mig i min tillvaro, mina nära och kära och alla som peppar och stöttar och min sambo såklart, ni som följer med mig på läkarbesök, promenerar med mig, lyssnar på mig och får stå ut med diverse humörsvängningar från min sida. Älskar er allihopa. Men ibland är det just de här vänliga främlingarna som lämnar extra avtryck, som får en att tro på mänskligheten liksom. Ja, ni fattar vad jag menar, det finns tyvärr så många idiots out there och ibland blir man ju lätt desillusionerad, men det finns gott också. Massor av goda krafter finns det faktiskt.

Och så är det ju det här nu med att det är oktober och att det denna månad läggs extra mycket uppmärksamhet på bröstcancer i olika forum. Och min ambivalens kring det. Min törst efter att få veta allt positivt och mina desperata försök att undvika att konfronteras med det som är negativt. Och det här med att jag inte ÄR min cancer, att jag fortfarande är JAG med allt vad det innebär, men att sjukdomen ändå är så ständigt närvarande. Jag är ju mitt uppe i den och i behandlingen. Och jag har ju valt att vara öppen med sjukdomen och med vad jag går igenom. Det hjälper mig mycket att dela med mig, att skriva. Men jag jobbar också på att inte tappa bort mig själv. Att inte rusa fram i 190 km/h och inte våga stanna upp. Igår köpte jag i alla fall en meditationspall på meditationskursen. Den är enkel och liten, som något jag själv skulle kunna ha gjort på träslöjden i 3:an för hundra år sedan,  men den är min och den symboliserar lugn. Och den kommer att hjälpa mig att stanna upp. Balansera. Andas. Vara. Nu.

söndag 5 oktober 2014

Duracell(gifts)kanin-veckan

Imorgon är det en vecka sedan min allra första cellgiftsbehandling. Söndag kväll den 28/9 var väl inte en av mina mest harmoniska kvällar i livet, huvvaligen vad det kändes gruvsamt att tänka på vad måndagen skulle innebära... Inte heller var det väl direkt party-party att fara iväg till sjukhuset på måndag morgon. Men, samtidigt kändes det som att ja, om jag nu ändå måste göra det här, så är det ju lika bra att köra på! Och ensam var jag ju inte i alla fall. Min allra bästaste sambo var med - the one and only faktiskt - tack och lov. Och min maskot Tummen förstås (nej-jag-är-inte-fem-år-men-man-får-ha-maskot-ändå-när-man-ska-få-cellgifter).

På sjukhuset blev jag väl mottagen. Fick ligga i ett rum för två och det var en skärm mellan sängarna, för att skapa lite avskildhet typ (även om den andra patienten inte riktigt greppade detta koncept utan babblade på mer än lovligt om sig själv och sin sjukdom...). Sköterskan förklarade lugnt och pedagogiskt för mig och för sambon vad som skulle hända och så satte det igång. Vätskor som droppade in i mig, in i den lilla tunna slangen som sträcker sig inuti mig från överarmen in i bröstet. Min PICC-line, som det kallas, som ska sitta insatt under hela cellgiftsbehandlingen i ca 4,5 månader. Först kändes det ju lite som att ha en liten alien inopererad med den där PICC-linen, men jag vande mig snabbt. Bara lite meckigt att den ska rengöras och läggas om varje vecka på vårdcentralen. Men gudars skymning, värre saker kan man ju vara med om! Nåväl, jag låg där och såg droppar röda som hallonsaft rinna in i mig, sedan transparenta. Det kändes inget, jag blev bara lite kall och låg inlindad i tre av landstingets vackra gula filtar. Sambon fixade fika, jag slumrade, tittade ut genom fönstret, försökte ignorera grannens babbel. Då och då kom sköterskorna och tittade till mig, alla såg typ likadana ut med lång hästsvans och frågade samma fråga: "Vilken sköterska är det som har hand om dig idag då..?". Jag svarade tålmodigt alla fem gångerna och var i alla fall tacksam för deras mjuka tonfall och milda uppsyn. Efter tre timmar var det klart och vi fick äntligen åka hem. Första behandlingstillfället - check! :)

Väl hemma började Den Stora Väntan På Illamåendet. Jag hade hört historier om folk som mått jätteilla och kräkts av cellgifterna och visste ju att detta är en av flera biverkningar man kan få. Och givetvis, som den katastrofvisionär som jag kan vara, så trodde jag såklart att jag skulle få ligga med huvudet i toaletten hela första veckan. Och jag väntade...och väntade...och väntade... Men kan ni förstå, illamåendet kom aldrig. Tror fortfarande knappt att det är sant. Visst, jag fick såklart mediciner (kortison bl a) mot biverkningarna och nog har väl lilla magen varit i olag både fram och tillbaka, men inga större problem - peppar peppar. Det som istället inträffat i veckan är att jag av kortisonet känt mig typ speedad som en liten Duracellkanin. Nja inte helt, första dagen var jag rätt sänkt, men resten av veckan har jag varit på kör, meditation, promenerat, hälsat på hos Bröstcancerföreningen Amazonas kansli samt varit på en föreläsning som de anordnade. Plus att jag varit hos en frisörsalong och bokat tid för peruk-konsultation, eftersom om ca tio dagar så trillar stråna av. Och även om jag har en liten alien-slang under huden så måste jag ju inte nödvändigtvis se ut som Sigourney Weaver gjorde i filmen.

Något jag dock knappt gjort överhuvudtaget senaste veckan är att SOVA. För det har varit näst intill omöjligt att komma till ro och somna på nätterna. Och. Det. Kan. Vara. Rätt. Så. Jädrans. Jobbigt. Särskilt om man har tendens till att drabbas av nattångest, som jag...Nästan så att det hade fått vara värt en liten spya för att istället ha fått sova en hel natt i lugn och ro. Men nej, jag är verkligen tacksam att första veckan ändå gått såpass bra. Sömnen får jag ta igen (och till slut så faller man ju ändå ihop i en liten hög och somnar någon gång under dygnet) och nästa gång kanske jag kan få mindre dos kortison helt enkelt.

Tyvärr har jag sedan i fredags känt mig risig på grund av att jag haft så ruggigt ont i halsen, en förkylning skulle jag tippa på. Den har gjort mig trött och nu har jag i och för sig sovit bättre, varit helt däckad hela helgen. Jag började enligt behandlingsplanen i fredags kväll med sprutor som ska stärka immunförsvaret och jag hoppas på att de ska hjälpa, så jag inte ska behöva åka in akut till sjukhuset på grund av en "vanlig" förkylning...Ja, det är tur jag är van vid att ta sprutor på mig själv sedan IVF-behandlingen, i alla fall en sak mindre att bekymra sig för. Lider verkligen med dem som måste gå igenom detta och har sprut-fobi!

Det jag såhär på kvällskvisten ändå vill förmedla från första veckan med cellgifter är att jag mått helt OK hittills. Visst har man sina ups and downs, vissa dagar har jag stora svårigheter att greppa meningen med allt jobbigt som inträffat och inträffar, men det finns kanske inte alltid en mening med allt helt enkelt. Så här långt känner jag mig i alla fall positiv i de flesta stunderna. Och visst, det återstår ett helt gäng med veckor, men jag tar en dag i taget. Meditationskursen jag går har varit en räddningsplanka och en oas och jag försöker verkligen ta vara på nuet. Leva medvetet och vara vänlig mot mig själv och andra. Kan låta flummigt för en del, men det funkar faktiskt att lugna sig med fokus på andning och att tänka fina varma tankar.

Imorgon är det dags för blodprovtagning nr 1 på vårdcentralen för att kolla de vita blodkropparna. Hoppas att de är på min sida och inte drar iväg på en alldeles för lång semester nu när jag behöver dem som bäst! Ha en fin start på veckan hörrni, godnatt.