Duracell(gifts)kanin-veckan

Imorgon är det en vecka sedan min allra första cellgiftsbehandling. Söndag kväll den 28/9 var väl inte en av mina mest harmoniska kvällar i livet, huvvaligen vad det kändes gruvsamt att tänka på vad måndagen skulle innebära... Inte heller var det väl direkt party-party att fara iväg till sjukhuset på måndag morgon. Men, samtidigt kändes det som att ja, om jag nu ändå måste göra det här, så är det ju lika bra att köra på! Och ensam var jag ju inte i alla fall. Min allra bästaste sambo var med - the one and only faktiskt - tack och lov. Och min maskot Tummen förstås (nej-jag-är-inte-fem-år-men-man-får-ha-maskot-ändå-när-man-ska-få-cellgifter).

På sjukhuset blev jag väl mottagen. Fick ligga i ett rum för två och det var en skärm mellan sängarna, för att skapa lite avskildhet typ (även om den andra patienten inte riktigt greppade detta koncept utan babblade på mer än lovligt om sig själv och sin sjukdom...). Sköterskan förklarade lugnt och pedagogiskt för mig och för sambon vad som skulle hända och så satte det igång. Vätskor som droppade in i mig, in i den lilla tunna slangen som sträcker sig inuti mig från överarmen in i bröstet. Min PICC-line, som det kallas, som ska sitta insatt under hela cellgiftsbehandlingen i ca 4,5 månader. Först kändes det ju lite som att ha en liten alien inopererad med den där PICC-linen, men jag vande mig snabbt. Bara lite meckigt att den ska rengöras och läggas om varje vecka på vårdcentralen. Men gudars skymning, värre saker kan man ju vara med om! Nåväl, jag låg där och såg droppar röda som hallonsaft rinna in i mig, sedan transparenta. Det kändes inget, jag blev bara lite kall och låg inlindad i tre av landstingets vackra gula filtar. Sambon fixade fika, jag slumrade, tittade ut genom fönstret, försökte ignorera grannens babbel. Då och då kom sköterskorna och tittade till mig, alla såg typ likadana ut med lång hästsvans och frågade samma fråga: "Vilken sköterska är det som har hand om dig idag då..?". Jag svarade tålmodigt alla fem gångerna och var i alla fall tacksam för deras mjuka tonfall och milda uppsyn. Efter tre timmar var det klart och vi fick äntligen åka hem. Första behandlingstillfället - check! :)

Väl hemma började Den Stora Väntan På Illamåendet. Jag hade hört historier om folk som mått jätteilla och kräkts av cellgifterna och visste ju att detta är en av flera biverkningar man kan få. Och givetvis, som den katastrofvisionär som jag kan vara, så trodde jag såklart att jag skulle få ligga med huvudet i toaletten hela första veckan. Och jag väntade...och väntade...och väntade... Men kan ni förstå, illamåendet kom aldrig. Tror fortfarande knappt att det är sant. Visst, jag fick såklart mediciner (kortison bl a) mot biverkningarna och nog har väl lilla magen varit i olag både fram och tillbaka, men inga större problem - peppar peppar. Det som istället inträffat i veckan är att jag av kortisonet känt mig typ speedad som en liten Duracellkanin. Nja inte helt, första dagen var jag rätt sänkt, men resten av veckan har jag varit på kör, meditation, promenerat, hälsat på hos Bröstcancerföreningen Amazonas kansli samt varit på en föreläsning som de anordnade. Plus att jag varit hos en frisörsalong och bokat tid för peruk-konsultation, eftersom om ca tio dagar så trillar stråna av. Och även om jag har en liten alien-slang under huden så måste jag ju inte nödvändigtvis se ut som Sigourney Weaver gjorde i filmen.

Något jag dock knappt gjort överhuvudtaget senaste veckan är att SOVA. För det har varit näst intill omöjligt att komma till ro och somna på nätterna. Och. Det. Kan. Vara. Rätt. Så. Jädrans. Jobbigt. Särskilt om man har tendens till att drabbas av nattångest, som jag...Nästan så att det hade fått vara värt en liten spya för att istället ha fått sova en hel natt i lugn och ro. Men nej, jag är verkligen tacksam att första veckan ändå gått såpass bra. Sömnen får jag ta igen (och till slut så faller man ju ändå ihop i en liten hög och somnar någon gång under dygnet) och nästa gång kanske jag kan få mindre dos kortison helt enkelt.

Tyvärr har jag sedan i fredags känt mig risig på grund av att jag haft så ruggigt ont i halsen, en förkylning skulle jag tippa på. Den har gjort mig trött och nu har jag i och för sig sovit bättre, varit helt däckad hela helgen. Jag började enligt behandlingsplanen i fredags kväll med sprutor som ska stärka immunförsvaret och jag hoppas på att de ska hjälpa, så jag inte ska behöva åka in akut till sjukhuset på grund av en "vanlig" förkylning...Ja, det är tur jag är van vid att ta sprutor på mig själv sedan IVF-behandlingen, i alla fall en sak mindre att bekymra sig för. Lider verkligen med dem som måste gå igenom detta och har sprut-fobi!

Det jag såhär på kvällskvisten ändå vill förmedla från första veckan med cellgifter är att jag mått helt OK hittills. Visst har man sina ups and downs, vissa dagar har jag stora svårigheter att greppa meningen med allt jobbigt som inträffat och inträffar, men det finns kanske inte alltid en mening med allt helt enkelt. Så här långt känner jag mig i alla fall positiv i de flesta stunderna. Och visst, det återstår ett helt gäng med veckor, men jag tar en dag i taget. Meditationskursen jag går har varit en räddningsplanka och en oas och jag försöker verkligen ta vara på nuet. Leva medvetet och vara vänlig mot mig själv och andra. Kan låta flummigt för en del, men det funkar faktiskt att lugna sig med fokus på andning och att tänka fina varma tankar.

Imorgon är det dags för blodprovtagning nr 1 på vårdcentralen för att kolla de vita blodkropparna. Hoppas att de är på min sida och inte drar iväg på en alldeles för lång semester nu när jag behöver dem som bäst! Ha en fin start på veckan hörrni, godnatt.