Änglar i vardagen

"Hej, jag skulle behöva frysa mitt gym-kort." Kliver in på gymmet tidigare i veckan, är helt slut efter en intensiv morgon med provtagning och annat och förkylningen stormar runt inne i mig. Men, jag hade bestämt mig för att innan jag åkte hem denna dag så skulle det här med gym-kortet ordnas, skulle gjorts för längesedan. Femhundra spänn i månaden kan jag absolut lägga på något annat än på att INTE gå och träna, man blir ju inte förmögen av att vara sjukskriven direkt.

Jag ser väl ut som ett litet ynk när jag piper fram mitt ärende i mina röda plysch-byxor, stor blå tältjacka, blek och snorig som bara den. Bakom disken står en tjej och en kille ur personalen, som glatt tittar ner på mig när jag låter dörren gå igen bakom mig och närmar mig med sköldpaddesteg. Ja alltså, de tittar bokstavligen ner på mig, ni förstår disken är rätt hög och jag är fortfarande rätt liten med mina 1,53 cm - jag får ju ofta lust att lägga hakan på olika typer av diskar bara för att det skulle kännas helt naturligt för mig och det skulle nog även vara lite vilsamt. Och sen den där: "Och då ställde sig B upp och slog näven i tröskeln!" Den har man ju hört ett par gånger, höhöhö... Men, tillbaka till det som inlägget började med, jag har för längesedan blivit vän med min höjd över havet gudbevars, nu handlade det ju om frysningen av gym-kortet.

Tjejen vid disken utbrister spontant "Åh vilken fin mössa du har, var får man tag på en sådan?" Jag känner en liten värmestöt i bröstet, hon såg inte mig som det vrak jag själv såg mig som i denna stund, hon såg min fina färgglada mössa jag köpt i Ecuador. Och hon såg på mig med en genuin glimt i ögat och log brett. Jag berättar var jag köpt den och hon berättar att hon varit i Bolivia och vi pratar på lite. Killen i kassan börjar febrilt processen med att via datorn försöka frysa mitt kort, han ursäktar sig med att han är ny och förstärkning tillkallas. En muskulös man med pondus kommer dit och tar kommandot och säger något till killen att kort bara fryses centralt via kundtjänst, sedan ser han på mig där jag står med mitt skrynkliga läkarintyg och frågar: "Och vad är det för fel på dig då..?" Han var absolut  inte otrevlig eller så, men nog bara lite trött på att jag inte ordnat det här via kundtjänst (vilket jag inte visste att man skulle göra). Och jag säger som det är: "Jo, det är så att jag fått bröstcancer och går på cellgifter, så tyvärr kommer jag inte kunna träna så mycket på ett tag...". Jag menar, det står ju i läkarintyget också och det är ingen hemlighet. Jag ser hur alla tre ser allvarligt på mig och drar efter andan. Jag vet inte vad de hade väntat sig att jag skulle säga, men det jag sa var uppenbarligen chockerande för dem. Den glada tjejen frågar omedelbart mig om hon får ge mig en kram. Värmestöten jag tidigare fick sprider sig vidare i kroppen, som en lenande kopp te med lite honung en kall höstdag. Jag säger att jag tyvärr är infektionskänslig och måste vara lite försiktig med kramar, men tackar ändå. Haha, vad märkligt att liksom tacka nej till en kram sådär kom jag att tänka på nu, men det var ju klokt av henne att fråga istället för att utan att tänka kasta sig om halsen på mig (den typen av personer finns ju också och det kan ju kännas lite för mycket ibland). De andra säger något om att: "Oj, vad tufft för dig..." och börjar fixa frysningen av kortet, medans tjejen springer och hämtar sitt visitkort. Hon ger det till mig och säger att när - med betoning på NÄR - jag blir frisk, då ska hon se till att hjälpa mig igång igen med träningen. Hela hennes uppenbarelse utstrålar vänlighet och styrka, styrka som hon i denna stund lyckas förmedla till mig. Och hon är på riktigt, det finns inte ett uns av falsk inställsamhet i henne i den stunden. Min telefon ringer och det är från Radiumhemmet så jag måste svara, så jag tackar så mycket för hjälpen och släpar mig ut i höstregnet.

På kvällen mailade jag henne och tackade för hur hon hade bemött mig, jag tackade för att hon var min solstråle den dagen. Jag tänker att vi är så otroligt bra på att klaga och på att låta folk veta när de gjort något fel, vi är mindre bra på att ge positiv feed-back. Hon svarade att hon blivit jätteglad för mitt mail och skickade mig ytterligare pepp och uppmuntran. Win-win situation, vi hade gjort varandra glada.

Just den dagen var hon min ängel i vardagen. Jag har tack och lov flera fina änglar runt omkring mig i min tillvaro, mina nära och kära och alla som peppar och stöttar och min sambo såklart, ni som följer med mig på läkarbesök, promenerar med mig, lyssnar på mig och får stå ut med diverse humörsvängningar från min sida. Älskar er allihopa. Men ibland är det just de här vänliga främlingarna som lämnar extra avtryck, som får en att tro på mänskligheten liksom. Ja, ni fattar vad jag menar, det finns tyvärr så många idiots out there och ibland blir man ju lätt desillusionerad, men det finns gott också. Massor av goda krafter finns det faktiskt.

Och så är det ju det här nu med att det är oktober och att det denna månad läggs extra mycket uppmärksamhet på bröstcancer i olika forum. Och min ambivalens kring det. Min törst efter att få veta allt positivt och mina desperata försök att undvika att konfronteras med det som är negativt. Och det här med att jag inte ÄR min cancer, att jag fortfarande är JAG med allt vad det innebär, men att sjukdomen ändå är så ständigt närvarande. Jag är ju mitt uppe i den och i behandlingen. Och jag har ju valt att vara öppen med sjukdomen och med vad jag går igenom. Det hjälper mig mycket att dela med mig, att skriva. Men jag jobbar också på att inte tappa bort mig själv. Att inte rusa fram i 190 km/h och inte våga stanna upp. Igår köpte jag i alla fall en meditationspall på meditationskursen. Den är enkel och liten, som något jag själv skulle kunna ha gjort på träslöjden i 3:an för hundra år sedan,  men den är min och den symboliserar lugn. Och den kommer att hjälpa mig att stanna upp. Balansera. Andas. Vara. Nu.